Bärlager under innerstadsgård i Årsta, Stockholm
Gården hade svackat på tre ställen. Fyra provgropar visade att fyllningen under var helt olika på varje punkt.
Läs mer →Projekt
Ett urval av det arbete vi utför i Stockholmsområdet, ort för ort. Vill du ha något liknande gjort? Begär en kostnadsfri offert så återkommer vi.
Förstärkning under uppfart i Nockeby, Bromma
Uppfarten hade sjunkit i hjulspåren efter nio år. Beläggningen var hel — bärlagret var bara tolv centimeter och innehöll matjord.
Läs mer →Bärlager på tomt byggd i etapper i Långsjö, Älvsjö
Uppfart, garageplats och gång hade tillkommit vid tre olika tillfällen. Sprickan låg alltid i skarven mellan dem.
Läs mer →Underbyggnad mellan berg och lera i Fisksätra, Nacka
Halva ytan låg på fast berg, andra halvan på lera. Övergången byggdes för att fördela lasten i stället för att skarvas.
Läs mer →Avvattnad underbyggnad i Skärsätra, Lidingö
Bärlagret stod blött året om. Takvattnet leddes ut på ytan i stället för bort från den.
Läs mer →Förstärkning för husbil i Nora, Danderyd
Ytan var byggd för personbil och fick spår och kantbrott redan första året med tyngre fordon.
Läs mer →Bärlager i radhuslänga i Skarpäng, Täby
Grannens uppfart hade satt sig året innan. Samma uppbyggnad och samma ålder gjorde att vi visste var vi skulle titta.
Läs mer →Underbyggnad för parkering i Rotebro, Sollentuna
Fjorton platser med stående vatten i ena hörnet varje höst. Hela planen lutade mot en punkt utan brunn.
Läs mer →Fiberduk mot lera i Snättringe, Huddinge
Krossmaterialet hade blandat sig med leran under. Efter tolv år var bärlagret inte längre ett bärlager.
Läs mer →Tjälsäkring av yta i Stockholmsområdet
En yta som spricker på nytt varje vår har ett tjälproblem. Vi grävde ur den tjälfarliga jorden och bröt kapillariteten.
Läs mer →Bärlager under innerstadsgård i Årsta, Stockholm
I Årsta, Stockholm, byggde vi om bärlagret under en bostadsgård på drygt 400 kvadratmeter. Föreningen hade lagat ytan två gånger på fem år, och svackorna kom tillbaka på samma ställen.
Vi grävde fyra provgropar i stället för en, spridda över ytan. Det var avgörande: i två gropar fanns sand och kross, i en tredje låg rivningstegel och trärester, och i den fjärde kom vi ner i lera redan på en halvmeter.
En gård i bebyggd innerstad ligger nästan aldrig på naturlig mark. Där ligger fyllning, påförd i omgångar under decennier, och bärigheten skiljer sig inom samma yta. Ett bärlager dimensionerat efter den bästa punkten sätter sig över den sämsta inom ett par år — det var precis det som hänt här.
Vi grävde ur till fast botten i de partier som inte bar, lade fiberduk mot leran och byggde upp 25 centimeter krossmaterial i två packade skikt. Packningen kontrollerades mellan skikten, eftersom det momentet inte går att se i efterhand.
Massorna innehöll okänt material och behövde provtas innan de kördes bort, vilket vi flaggade för innan grävningen började så att det inte kom som en överraskning i fakturan. Ytan har nu legat två vintrar utan rörelse.
Kommer svackorna tillbaka på samma ställe i Årsta? Då sitter felet under asfalten. Vi gräver provgropar i hela Stockholm.
Förstärkning under uppfart i Nockeby, Bromma
I Nockeby, Bromma, gjorde vi om underbyggnaden på en villauppfart. Ägaren trodde att asfalten var för tunn och ville ha ett nytt lager ovanpå.
När vi friläggt ytan visade det sig att beläggningen var fullgoda fyrtio millimeter. Problemet låg under: bärlagret var bara tolv centimeter och innehöll matjord, vilket betyder att det aldrig grävts ur ordentligt vid förra omläggningen.
Vi sa att ett nytt lager asfalt hade gett samma resultat igen inom några år, och att pengarna gjorde mer nytta i marken. Det beskedet är tråkigt att få men billigare än att göra om arbetet en tredje gång.
Ytan grävdes ur till fast botten, fiberduk lades mot leran och 25 centimeter nytt krossmaterial byggdes upp i två packade skikt. Fallet justerades samtidigt från att luta svagt mot huset till att luta bort från grunden.
Det som kostade pengar var inte asfalten utan de kubikmeter som kördes bort — men det var också det som var hela felet. Uppfarten har legat tre vintrar utan rörelse.
Har uppfarten i Nockeby sjunkit i hjulspåren? Det är sällan asfalten. Vi friläger och mäter i hela Bromma.
Bärlager på tomt byggd i etapper i Långsjö, Älvsjö
I Långsjö, Älvsjö, byggde vi om markytan framför ett egnahem. Sprickan gick tvärs över ytan på samma ställe varje år, och hade lagats med asfaltsmassa flera gånger.
Vi tog reda på tomtens historia innan vi grävde. Uppfarten var ursprunglig, garageplatsen tillkom på sjuttiotalet och gången gjordes om på nittiotalet — tre etapper med tre olika uppbyggnader.
Provgroparna bekräftade det. Djupet på bärlagret varierade mellan tolv och trettio centimeter mellan delarna, och sprickan låg exakt i gränsen mellan den ursprungliga delen och garageplatsen.
I stället för att laga sprickan igen byggde vi ett sammanhängande bärlager över hela ytan. De partier som var tunnast grävdes ur och byggdes upp till samma nivå som resten, så att ytan blev en konstruktion i stället för tre.
Fallet lades om mot en befintlig brunn och kontrollerades med avvägningsinstrument från ytans alla hörn. Vid överlämningen gick vi igenom var de gamla gränserna gått, så att uppgiften finns kvar.
Spricker ytan på samma linje varje år i Långsjö? Då möts två uppbyggnader där. Vi kartlägger i hela Älvsjö.
Underbyggnad mellan berg och lera i Fisksätra, Nacka
I Fisksätra, Nacka, byggde vi underbyggnaden till en gemensam parkeringsyta. Ytan hade satt sig kraftigt i ena änden medan den andra låg helt still.
Orsaken syntes när vi grävde: berget gick i dagen någon decimeter under ytan i den ena halvan, medan jorddjupet i den andra var över två meter och bestod av lera.
En yta som delvis vilar på berg och delvis på lera sätter sig olika mycket, och rörelsen samlas i gränsen. Att bygga två konstruktioner och skarva dem mot varandra hade bara flyttat sprickan några meter.
Vi byggde i stället en övergångszon där bärlagret trappas ned mot berget över flera meter, med fiberduk mot leran och kraftigare uppbyggnad på den sida som har minst botten. Lasten fördelas då i stället för att brytas av i en linje.
Avvattningen planerades samtidigt, eftersom vatten rinner i banor på bergytan under jorden. En avskärande ledning ovanför ytan leder bort det som annars runnit rakt in i konstruktionen.
Sätter sig ena änden av ytan i Fisksätra medan den andra ligger still? Då skiftar botten. Vi mäter upp i hela Nacka.
Avvattnad underbyggnad i Skärsätra, Lidingö
I Skärsätra, Lidingö, byggde vi om underbyggnaden på en gårdsplan som blivit mjuk och spårig trots att den lagts om för sex år sedan.
När vi grävde var krossmaterialet blött hela vägen ner. Ett bärlager som står i vatten förlorar sin bärighet oavsett hur tjockt det är, och det var det vi hade framför oss.
Vattnet kom inte uppifrån utan från husets stuprör. Två av dem mynnade i utkastare rakt ut på ytan, och den tredje slutade en halvmeter från sockeln. All nederbörd från taket gick alltså ner i konstruktionen.
Stuprören kopplades till ledning med fall bort från huset, och ytan fick ett tvärfall mot en ny brunn. Först därefter byggdes bärlagret upp, med ett material som släpper igenom vatten i stället för att hålla kvar det.
Vi gick igenom vid överlämningen att avvattningen är det som avgör livslängden här, inte tjockleken. Att bygga tjockare utan att lösa vattnet hade varit att betala för fel sak.
Är gårdsplanen i Skärsätra mjuk trots att den är ny? Kontrollera var takvattnet tar vägen. Vi ser över hela Lidingö.
Förstärkning för husbil i Nora, Danderyd
I Nora, Danderyd, förstärkte vi en uppställningsyta som fått djupa spår och brutna kanter. Ytan var tre år gammal.
Vid genomgången kom det fram att en husbil ställts upp på ytan sedan ett par år tillbaka. Den väger flera gånger mer än de personbilar ytan byggts för, och lasten står dessutom stilla på samma punkt i månader.
Lasten avgör tjockleken, inte kvadratmetrarna. Vi frågar därför alltid vad ytan faktiskt ska bära innan något projekteras — det är den uppgiften som skiljer en yta som håller från en som bryts ner första året.
Marken var morän med fast botten, vilket var en fördel. Det som i stället styrde var höjden: berg låg i dagen intill garaget och satte gränsen för hur djupt vi kunde gräva utan sprängning.
Vi byggde upp inom den höjd som fanns, med kraftigare uppbyggnad på den del där husbilen står och kantstöd i betong runt hela ytan. Kanterna är det som går först när mothållet saknas.
Ska ytan i Nora bära mer än en personbil? Säg det innan, inte efter. Vi dimensionerar i hela Danderyd.
Bärlager i radhuslänga i Skarpäng, Täby
I Skarpäng, Täby, byggde vi om bärlagret under en radhusuppfart. Grannen i samma länga hade gjort samma arbete året innan.
Husen byggdes samtidigt med samma markarbete, så uppbyggnad, djup och ålder är desamma i hela raden. Vi visste därför ungefär vad vi skulle hitta redan innan spaden gick i.
Provgropen bekräftade det: bärlagret var tunt och innehöll inslag av matjord, precis som hos grannen. Det gjorde att omfattningen kunde bedömas och prissättas tidigare än på en tomt med okänd historik.
Ytan grävdes ur till fast botten, fiberduk lades och krossmaterial byggdes upp i två packade skikt. Höjderna mättes in mot grannens färdiga yta, så att det inte blev en kant eller en ränna i tomtgränsen.
Avvattningen planerades för båda uppfarterna tillsammans. Leds vatten in mot grannen löser man sitt eget problem på någon annans bekostnad, och i en länga märks det direkt.
Har en granne i din länga i Skarpäng gjort om uppfarten? Fråga vad de hittade. Vi gräver provgrop i hela Täby.
Underbyggnad för parkering i Rotebro, Sollentuna
I Rotebro, Sollentuna, byggde vi om underbyggnaden på en föreningsparkering med fjorton platser. Vatten stod kvar i ena hörnet varje höst och blev is på samma ställe varje vinter.
Vi mätte in ytans verkliga lutning i flera riktningar. Hela planen lutade åt ett håll, mot ett hörn där det inte fanns någon brunn alls — nederbörden från hela ytan samlades alltså i den punkten.
Bärlagret i just det hörnet hade stått blött i åratal och var det enda parti som sjunkit. Resten av ytan var i gott skick, vilket gjorde att arbetet kunde begränsas i stället för att omfatta hela planen.
En ny brunn sattes i lågpunkten och kopplades till befintlig ledning, och ytan delades i två fallriktningar så att allt vatten inte längre går åt samma håll.
Bärlagret dimensionerades efter sopbilen, inte efter personbilarna. Det är det tyngsta fordon som faktiskt kör där som sätter kravet, och det är lätt att glömma på en bostadsparkering.
Står vattnet i samma hörn varje höst i Rotebro? Mät lutningen innan ni lägger om. Vi ser över hela Sollentuna.
Fiberduk mot lera i Snättringe, Huddinge
I Snättringe, Huddinge, byggde vi om en gårdsyta som blivit ojämn och mjuk vid tjällossningen. Ytan hade lagts för tolv år sedan.
När vi grävde gick det inte att se var bärlagret slutade och leran började. Finmaterialet hade vandrat upp i krossmaterialet och blandat sig med det, och lagret hade förlorat sin funktion utan att någon märkt det förrän ytan började röra sig.
Orsaken var att ingen fiberduk lagts mellan lera och kross när ytan byggdes. Det är en billig detalj som avgör om en yta på lerjord håller i tio år eller i tre.
Vi grävde ur det blandade materialet, lade duk mot leran och byggde upp nytt krossmaterial i packade skikt. Leran var djup, så ytan byggdes upp för att fördela lasten i stället för att grävas ur till fast botten — det hade blivit orimligt djupt.
Avvattningen sågs över samtidigt. En lerjord som hålls blöt bär sämre och rör sig mer, så att leda bort vattnet gör lika stor nytta som centimetrarna i bärlagret.
Blir gårdsytan i Snättringe mjuk vid tjällossningen? Kontrollera om det finns duk under. Vi gräver i hela Huddinge.
Tjälsäkring av yta i Stockholmsområdet
Sprickor som återkommer på samma ställe varje vår är nästan alltid tjällyftning, inte ett asfaltfel. Mönstret och årstiden ger svaret innan någon gräver.
Tjällyftning kräver tre saker samtidigt: en jord som suger vatten kapillärt, tillgång till vatten och kyla som når ner. Tas något av dem bort lyfter marken inte, och det är den insikten hela åtgärden bygger på.
Vi bestämmer först jordarten under ytan. Silt och finkornig morän är de farliga — de drar vatten uppåt mot frostfronten där det fryser till linser som lyfter allt ovanför. Ren sand och grus gör inte det; kornen är för grova.
Sedan tar vi reda på varifrån vattnet kommer. Ofta är det takvatten eller ett dike som slutat fungera, och då är avvattningen halva åtgärden.
Det tjälfarliga materialet grävs ur och ersätts med ett tillräckligt tjockt lager grovt krossmaterial som bryter kapillariteten. Där utbytesdjupet blir orimligt isoleras i stället med cellplast, och vi kontrollerar att åtgärden verkligen når under det djup tjälen brukar nå på platsen.
Spricker ytan på nytt varje vår? Det är tjäle, inte asfalt. Vi bedömer jordarten i hela Stockholmsområdet.